Balansera kroppen med mineral

Mineral är fasta ämnen med kristallinliknande struktur som vare sig har animaliskt eller vegetabiliskt ursprung.

Mineralämnen är grundstenar för många av kroppens tusentals funktioner.

De kan inte skapas av kroppen utan måste hämtas från naturen och nya mineral måste tillföras varje dag för att ersätta de gamla.

Kroppens och cellernas ständiga förnyelse är beroende av mineral och protein som upptas från maten.

Mineral och spårämnen ger inte energi eller bränsle till kroppen men stödjer energiproduktion och kemiska reaktioner, vilka är avgörande för liv och välbefinnande.

Mineral är komponenter hos enzymerna som styr de viktigaste reaktionerna i kroppens fysiologi, bland annat nedbrytning av proteiner, kolhydrater och fetter.

Vissa mineral är inblandade i reglering av vätske- och elektrolytbalansen.

Några ger stadga åt skelettet medan andra bygger upp frisk nerv- och muskelvävnad.

Vitaminer, hormoner, peptider och andra substanser behöver mineralämnen för att reglera kroppens metabola system.

Men även om mineral finns i maten, finns de i begränsade mängder och man behöver äta en stor variation av födoämnen för att få i sig alla mineral som kroppen behöver.

Med den moderna kosten försvinner många värdefulla mineral i raffineringen och dessutom är marken utarmad på många mineral och spårämnen.

Förutom att näringsvärdet i marken kan vara mycket lägre nu än under tidigare decennier har många människor svårt att tillgodogöra sig den näring de konsumerar.

Oorganiska jämfört med organiska mineral

Inom plantfysiologin är det väl känt att mineral tas upp i växtrötterna i jonform.

När mineralet försöker träda in i den yttre delen av roten i en icke-jonisk komplex form (det vill säga organisk form) bryts komplexet först ned till en jonform.

Därefter passerar komplexet en selektiv barriär som kallas xylemet.

Därifrån transporteras mineralet uppåt i sitt joniska tillstånd genom viktiga membran till det att mineralet når det blad och andra växtdelar som är beroende av mineralet.

Detta är nödvändigt för alla växters förmåga att överleva och växa normalt.

Vad är en jon?

En jon är en partikel (antingen en atom eller en grupp av atomer) som bär på en elektrisk laddning.

Det finns två typer av joner:

  • positivt laddade joner som kallas katjoner, och
  • negativt laddade joner som kallas anjoner.

Exempel på viktiga katjoner i kroppen är magnesium, natrium, kalium, kalcium och väte. Viktiga anjoner är bikarbonat, klorid och fosfat.

Vad är en elektrolyt?

Ämnen som bildar joner kallas elektrolyter. Exempel på sådana är kalcium, magnesium, klorid, bikarbonater, kalium, natrium och väte.

Vilka funktioner har elektrolyter i kroppen?

Exempel på vad specifika anjoner och katjoner gör i kroppen:

Anjoner (-) Effekter på kroppen:

  • Bikarbonat Neutraliserar magsyra; behåller syra-/basbalansen.
  • Klorid Komponent i magsyran; (saltsyra) behåller syra-/basbalansen; behåller vattenbalansen.
  • Fosfat Behåller syra-/basbalansen; protein- och energimetabolism; behåller strukturen på cellmembranen.

Katjoner (+) Effekter på kroppen:

  • Kalcium – Hjälper nerver att förmedla budskap; muskelsammandragning, blodsammanklumpning, ger impulser till hjärtmuskeln.
  • Magnesium –  Enzymaktivering; muskelsammandragning; proteinmetabolism; nervöverföring; ben- och tandbildning.
  • Kalium – Nervöverföring; behålla vattenbalans; behålla syra-/basbalans; muskelsammandragning.
  • Natrium – Behåller vattenbalansen; behåller syra-/basbalansen; muskelsammandragning; nervsammandragning.
  • Väte – Komponent i magsyran (saltsyra); behåller syra-/basbalansen.

Dessa exempel visar klart att det är nödvändigt för vår hälsa att hålla en god balans av katjoner och anjoner i kroppen.

Till exempel är syranivån i blodet beroende av nivån på vätekatjoner.

För att förhindra att blodet får för hög surhetsgrad neutraliseras vätekatjoner av bikarbonatanjoner.

Om den flytande formen i någon cell skulle få för hög syranivå, så återställer fosfatanjoner balansen inne i cellen genom att neutralisera katjonerna.

På detta vis kan man se hur en naturlig oorganisk magnesiumkälla, som magnesiumklorid, försörjer cellerna med 1 katjon och 1 anjon för att behålla den elektriska balansen i vätskan och cellerna i kroppen.

För att kroppen ska kunna fungera normalt, måste nivån i varje jon hålla balansen med mycket små marginaler, minsta avvikelse kan leda till symtom.

Många spårämnen absorberas bättre hos människor och djur om de är i jonisk form.

Magnesium exempelvis, från en variation av mer dyrbara organiska salter (acetat, citrat, laktat) och mindre dyrbara oorganiska salter (karbonat, klorid, oxid, fosfat och sulfat) har visat sig vara lika lättabsorberat hos små djur.

Det har också visat sig att absorberingen av magnesium från gröna bladväxter som djur ätit (”organiskt” magnesium) motsvarar absorberingen av magnesium från magnesiumklorid (”oorganiskt” magnesium).

Dessa upptäckter, och många andra, ifrågasätter antagandet att ”organiska” mineral på något vis är överlägsen ”oorganiska” mineral.

Det finns andra exempel och studier som visar mycket bättre upptag och användning av organiska mineral jämfört med oorganiska mineral.

Vi vet idag att mineral i dieten ofta bundna till proteiner, sammansatta med organiska molekylär i maten, eller i annat fall lagrat i födoämnet. Den mekaniska processen att tugga maten, nedbrytning, spridning och matsmältning är viktiga förberedande steg för absorbering. I slutet av nedbrytningsprocessen framträder mineral i tarmkanalen som laddade joner.

Tillgänglighet

Det finns olika former av tillgängliga mineral i födan, oorganiska salter, organiska salter, kelat och mineral som är integrerade i proteiner.

Hur man tillgodogör sig dessa beror huvudsakligen på två faktorer: matsmältningskanalens funktion och mineralets tillgänglighet.

I magsäcken har till exempel saltsyran mycket svårt att bryta ner järn i metallform, men järnsulfatföreningar sönderfördelas lättare av saltsyran till att forma järnjoner.

Dessa kan då bindas till aminosyror i tolvfingertarmen där de absorberas.

Men järnsulfat ger ofta förstoppning eller magont.

Ett bättre alternativ kan istället vara intag av organiska järnföreningar som järnglukonat eller järnfumarat som bryts ner lätt till jonformen av järn utan förstoppning eller magbesvär.

För effektivaste upptag bör järn intas i aminosyrabunden form.

Då kan järnet passera genom tarmluddet och in i blodomloppet där det behövs.

Mineralets tillgänglighet (upptagningsförmåga) skiljer sig mycket från ett tillskott till ett annat: i en studie med tonåringar som hade anemi fann dr O. Pineda vid Institute of Nutrition of Central America and Panama att 30 mg aminosyrabundet järn från det amerikanska företaget Albion, höjde hemoglobulinet lika mycket som 120 mg av järnsulfat men utan de biverkningar som ofta förekommer med intag av järnsulfat.

Kelatiserade mineral

Ett kelat är ett mycket speciellt komplex bestående av en unik bindning mellan en organisk förening och ett mineral eller spårämne.

Det aktuella elementet (mineral, spårämne eller metall) är omgivet av ett organiskt komplex som bildar en ringformad atomstruktur.

Denna ringstruktur håller också elementet på plats inuti ringen med hjälp av en viss typ av svag kemisk bindning och kan liknas vid en krabbklos kniptångsfunktion.

Ordet kelat är av grekiskt ursprung och betyder också mycket riktigt krabbklo.

Ett kelat består av en metalljon som hålls på plats av något som i kemiskt språkbruk brukar kallas delade kovalentbindningar, vilka formas av fem eller sex atomer i en ring.

Dessa atomer utgörs vanligen av kol, syre, väte och kväve.

Kelater kan ha olika stabilitetsgrad.

Ett starkt kelat har inget näringsvärde då det aldrig frigör sin metalljon och därmed inte kan tillgodogöras av kroppen. Å andra sidan är ett starkt kelat utomordentligt för att avlägsna giftiga metaller som lagrats upp i kroppen. Vissa syntetiska aminosyror är speciellt lämpliga för detta senare ändamål.

Ett svagt kelat har endast obetydliga fördelar framför ett vanligt oorganiskt salt eller organiskt komplex, då det bryts ned alltför lätt och därmed också för tidigt. Om metalljonen frigörs i matsmältningskanalen kan den bindas till en annan jon och bilda en olöslig förening eller också kan den fastna i tarmväggen på grund av att dess slemhinna är negativt laddad (de flesta mineral och spårämnen i fri form utgörs av positivt laddade joner).

Medelstarka kelater skyddar metalljonen från att frigöras för tidigt, det vill säga i matsmältningskanalen, och befordrar i stället dess transport genom tarmväggarna till blodomloppet där jonerna slutligen frisläpps.

I blodet blir de bundna till ”bärare” för vidare transport till cellerna.

Endast vissa mineral och spårämnen kan bilda delade kovalentbindningar med kelatiserande medel.

Icke-metaller såsom fosfor och selen, samt monovalenta (enkelladdade) metaller, såsom natrium och kalium, kan inte bilda kelater.

Endast multivalenta (divalenta – dubbelladdade – och trivalenta – trippelladdade) metaller, såsom kalcium, magnesium, järn, zink, koppar, mangan och krom, kan bilda kelater.

Kopparkelat upptas tre till sex gånger bättre än oorganiska kopparsalter, kelatiserat magnesium upptas två eller tre gånger bättre än oorganiska magnesiumsalter, kelatiserat järn absorberas fyra eller fem gånger bättre än oorganiska järnsalter och zinkkelat absorberas två eller tre bättre än oorganiska zinksalter.

Man förenar mineral med aminosyror eftersom aminosyrans upptag genom tarmludden är mycket hög.

Ca 95 procent av aminosyrorna som passerar tarmludden absorberas: när aminosyran absorberas följer de sammanbundna eller kelatiserade mineralämnena med. Genom aminosyrabindning kan oorganiska stenar omvandlas till organiska molekyler som åker snålskjuts med aminosyran.

För att bilda ett mineralkelat måste både mineralet och aminosyran vara i en lösning där en kemisk process kan ske.

Det finns en patenterad kelatiseringsprocess som garanterar att kelatet är starkt nog att motstå förintelse av matsmältningssystemet, men ändå kan frigöra mineralet för upptag genom tolvfingertarmen och tunntarmen.

En molekylär vikt av 800 dalton krävs för att hela kelatet ska absorberas genom tarmluddet och komma in i blodomloppet.

Mineral kan delas upp i olika grupper

  • Makromineral: kalcium, fosfor, magnesium, svavel,
  • Elektrolytmineral: kalium, natrium, klor,
  • Spårämnen: järn, zink, koppar, mangan, jod,
  • Ultraspårämnen: krom, selen, molybden, fluor,
  • Spårelement under utforskning: kisel, vanadin, nickel, tenn, litium, rubidium, strontium, kobolt, bor,
  • Toxiska ämnen: bly, kadmium, kvicksilver, aluminium, arsenik.

Makromineralerna samt elektrolyterna utgör 99 procent av kroppens mineralinnehåll.

Viktiga mineral för olika kroppssystem

Mineralbrister och obalanser stör i första hand de kroppssystem som är beroende av dessa.

  • Immunsystemet: Cu, Zn, Mn, Fe, Se.
  • Energiproduktionen: Mg, P, Mn.
  • Hormonsystemet: Fe, Mn, Zn, Cu, Mg, K.
  • Vitaminproduktion: Co.
  • Blodbildningen: Cu, Fe.
  • Enzymsystemet: Zn, Cu, Mn, Mg, Fe.
  • Fortplantningen: P, Cu, K, Mn, Zn, Mg.
  • Hjärt-kärlsystemet: Mg, K, Ca, Cu, Se.
  • Nervsystemet: Cu, Ca, Mg, K, Mn.
 

Innehåll på hemsidan

Allt innehåll på progesterall.se, inklusive text, bilder och annan grafik är sammanställd i studie- och utbildningssyfte.

Innehållet är tänkt att ge svar på vanliga frågor gällande produkten ProgesterAll, och sammanfattar generell, samlad information samt ger en sammanställning av utvalda forskningsrön.

Innehållet på progesterall.se ska inte på något sätt ersätta professionell medicinsk rådgivning, undersökning, diagnos och/eller behandling/vård av läkare eller annan sjukvårdspersonal.

Vid misstanke om sjukdom bör du alltid konsultera läkare.

Kakor/cookies

På progesterall.se använder vi kakor/cookies för att din upplevelse av webbplatsen ska bli så bra som möjligt. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används.

Genom att klicka på ”JAG ACCEPTERAR”, godkänner du att du förstått villkoren för att använda hemsidan progesterall.se

UA-89319117-1